Varje bild har sina minnen.

Man är ingen sentimental person precis, långt därifrån, men jag tog mig en tillbakablick eller det kanske heter, en nostalgitrip på det gångna året. Det hände, när jag tittade på lite gamla bilder och minnen började flöda runt i mitt gamla vindpinade ansikte.

2011 har varit bra på alla sätt och vis och jag är nöjd med mina resultat och allt kring mitt fiske, det har gått lite som på räls för en gångs skuld, vilket inte händer så ofta. Dock finns det alltid något, som man inte lyckas med, det kan beror på att man kommer lite fel på ödes väg eller yttre faktorer, men jag är nöjd ändå.

Min tid kommer var kärringen med två hundar och barnvagn är hemma eller hundägaren, som inte höll sin Labrador i koppel, när den ville bada just, när jag hade Halftail 4 cm från min Doggy o s v. Min tid kommer!

Jag mötte nya vänner och provade nya vatten, första gången Pär Slättengren och jag var där, var fisket helt sinnessjukt bra och med lite mer flyt, så hade jag landad 20 karpar. Andra gången jag var där själv med Björn Lindholm och hade jag med mig tre nygamla spön som Staffan överlåtit till mig. God bless you Springate!

Vi snackar kastkanoner och redan i första kastet, trodde Björn att linan gick av.... jag hade bara provat spöna lite lätt! Största karpen blev denna på 7,6 kilo och jag passade även på att ta sjörekordet på fjällkarp, en fisk på 6,5 kilo. Dess förinnan hade Pär höjd sitt PB till drygt 9 kilo, det finns betydligt större fisk och jag återkommer till våren med Pär, fina minnen och jag vet att de består.

7,7 minus på köksfönstret i Nybro, hur kallt det var denna morgon på badplatsen i Rismåla, vet jag inte, men varmt var det inte! Kvällen innan hade jag limma fast Betalights i mina Gardner Bug hangers och till min stora förargelse, så hade kålhuvudet Rasmussen glömt dem hemma, det gick dock bra, då jag hade mina modifierade Cygnets med mig.

Jag visste två saker denna svinkalla morgon, det skulle bli svårt och solen skulle kanske kunna hjälpa mig, under dessa förhållanden, försvinner den där inbyggde jägar och samlarenkulturen, som vi alla besitter sedan urminnes tider och jag har förmågan att ta fram något, som jag inte kan beskriva på ett bra sätt. Det handlar om något extra och det kom fram denna dag, man går genom allt man kan om vinterkarpens beteende och jag chansade med ett spö, som fiskades väldigt grunt inne mellan vassen vid land och näckrosorna.

Tveksamheter dök upp flera gånger under morgonen, men jag slog bort dem varje gång...de vill ha sol och värme..det måste komma och det gjorde det i form av en av gölens lite säregna karpar med namn Quasimodo och min dag var räddad och jag pussade den puckelryggade karpen, flera gånger av glädje, innan jag med håvskaftet gjorde ett håll i den tunna isen och stoppade ner den för sin efterlängtade frihet

Jag hade bra koll på två enorma Gräskarpar i Linnéasjön och fattade snart deras mönster, kring hur de förflyttade sig i sjön och vilka tidspunkter de var inne i Old Pitch, det swim, var jag fångade min första karp, det var den 15 maj - 82 och fick en obotlig sjukdom!

Denna morgon var jag på plats innan satan fick på sig skorna och det är tidigt, så snart solen kom upp över hemmet, såg jag dem komma båda två, raka vägen in genom näckrosbältet och tempen steg lite i den danska kroppen.

Jag hade mäskat under en vecka efter jobbet i mörke, för att inte skrämma fisk, få in en massa fåglar eller snyltande fiskare, nu var dem här och de var på mina Tigers, så det stod härligt till.
Jag hade en del svaga lyft och även ett par bleeps från båda fiskarna och det var bara en tidsfråga om, när en av Okumarullarna skulle bränna ihop, jag satt som på nålar!

Fiskarna var ibland så nära, att jag klart och tydligt såg storleken som jag bedömmar  dem båda runt 14 - 15 kilo och under tiden stod mitt hjärta stilla, såg jag i ögonvrån att det kom en med två hundar och en barnvagn, hon gick på Strandvägens asfalt och jag trodde det var lugnt.

Rätt vad det är får hon syn på mig och säger - Titta Sofia, där sitter en och fiskar och samtidigt vände hon barnvagnen på grusgången....Fy fan säger jag bara, hela vattenytan exploderade och två plogar stack rakt över sjön. - Vad var det frågade hon? Jag svarade inte och var lyckligt över att jag satt på mina händer och mina tankar om henne, vill jag verkligen inte ta upp här! Jag rev hela skiten på 3 minuter och tog järnhästen hem, tur att man har några spärrar kvar i kroppen!

Mitt stalkingfiske gick bra och det blev ganska många Linnéafiskar, som fick syna min håv under den varma perioden, Slättengren fick en lektion inne i vesan en tidig morgon och det var som efter skolboken. Han såg fisken och jag förklarade för honom, att just den där grenen ska min lina över, så bara Doggyn ligger på ytan, så sagt och så gjord och det tog bara 1 minut och en karp gick i håven.

En karp som jag aldrig glömmer, den hade enorma skadar på stjärtspolen och vi fick bada den i anti - septiska medel och jag hoppas att den klarade sig. Därefter var det dags för det berömda Mudhole och här var det fart och fläckt under hela sommaren och jag tog minst 30 karpar i detta lilla hål, däribland Jaffa, som ses här 4 gånger på samma bete, som största vägde hon 10,220 kilo, innan hon slängde rommen och hon fick en efterlängtad vila från min sida.

Ett år går så otroligt fort och jo äldre man blir, dessto fortare går det. Vi har ett fantastiskt fiske i Sverige, men vi lever i ett samhälle, var allt ska gå fort, inte bara tiden! Alla stressar, alla vill ha fisk snabbt som ögat, så är inte livet och ganska många tröttnar på denna tråkiga väntan, man är otålig redan efter en timmes fiske och det värsta av allt, är denna panik om storleken.

Jag har hört personer säga att där fiskar jag inte, det finns ingen karp över 15 kilo, andra tycker att en karp måste väga 10 kilo för att räcknas som stor.. Sorry guys, vart fan är ni på väg? Hur tror ni ni uppfattas? Hur tror ni nykomlingarna resonerar, om de lyckas efter stor möda att landa sin första karp och den väger "bara" 5 kilo? Är den fisken skit? Alla karpar har en gång i tiden varit små!

Sen har vi "Kungarna"som har varit på ett par utlandresor och lyckats fånga en 20 kilos fisk och ett par över 15 kilo, de kräver att man ska höra på deras bräkande och behandla dem som högheter, när dem i grund och botten inte ens har en aning om, varför de fick sina fiskar. Alla som bokar en paylake i fransosernas land har dennna chans, fisken finns där och de livnär sig på dem boilies, som de tillresande slänger i sjön, någon annan föda finns det knappast för dem, inte i de flesta vatten.

Bilden är en helt annan i Sverige, var vi har sämre klimat och betydligt mindre antal karpvatten med stor fisk. Kom ner på jorden igen grabbar, ni svävar! Till dig som är ny i gamet kan jag bara säga, starta lugnt, din femma är ingen skitfisk, den är en fin start på din långa väg och allt eftersom du blir en bättre karpfiskare, så kan du försöka med större fiskar.

Börja i rätt ände och lär dig så mycket som möjligt...den dagen du vet varför du fångar och varför du blankade, då har du kommit betydligt längre än "Kungarna" eller dem som kommer sent på kvällen, mäskar utan att kolla djup mm och när tre spön sedan läggs ut, så inser de att fan, här var det bara 40 cm djupt!

Spöna får ligga i plurret, för nu ska det festas till långt ut på natten, man är jo hemifrån och man ska störa andra seriösa karpfiskare. När dem vaknar? Jo du, det sker framåt middagstid och sen kommer de och frågar dig om det har hänt något. Någon som känner igen sig? Fisket för mig är inte bara att lyckas med att fånga karp, jag bryr mig inte om storleken så värst mycket, det är ett paket med fisket, fisken, naturens spel och en fin omgivning med en kopp kaffe i handen en tidig morgon.