Senaste karpen går tillbaka och nu ligger man i feber och rösten är borta.

Lite små Doggy i hålet var den stod och solade sig och efter ett par minuter sög den ner dem första bitarna och det var bara en tidsfråga innan den skulle ta mitt bete. Efter 15 minuter med 2 försök var den såg min lina, var det dags att hänga upp linan i bland Vattenpilörtens blad och det hjälpte. Den gjorde bort sig i första fösöket och efter ett väldans plaskande drog jag den i håven.

Detta lilla vilddjur var fullständigt bongstyrig och den ända bilden som blev hyfsad är denna innan den fick sin frihet igen, det är fint när dem simma iväg med sitt blåa skimmer runt sig, det är livskvalité. Nu ligger man med feber, halsont och rösten är borta, man är klen helt enkelt! Men jag återkommar så snart febern har släppt sitt tag om mig och då blir det mer karpfiske.