Same swim..same fish again!

Vädret var lite kyligare och regnet hängde i luften igår eftermiddag, jag hade gjord mitt på hemmafronten och det blev ett par timmars fiske i Linnéasjön efter karp. Jag valde den plats var jag senast fiskade för att se om Halftail eller Jaffa skulle finnas i närheten, knappt hade jag kommit ut på denna lite ödsliga plats för det började småregna och värre skulle det bli. Vinden hade legat på hela dagen och det skulle bli min fördel genom att lägga ut mina beten som sedan sakta skulle driva in var jag satt.Det funkade bra och snart hade jag en större fisk som tog mina beten ute på öppet vatten, här gick den ett tag och försökte lura mig till att lägga ut mitt bete. Det gör jag aldrig i vatten var fisken har varit jagad i många år, det räcker med att dem ser din lina och sen är dem borta eller garden kommer upp.
Jag lyckades att få in fisken närmre mig och till slut var den inne vid den lilla ön och jag hade den på 5 meters avstånd, perfekt!

Fisken gick ut en runda till på frivattnet och jag passade på att lägga ett gäng Doggy i detta lilla jack av ön och fällan var klar. Fisken tog god tid på sig och ett tag trodde jag att den hade stuckit, men min erfarenhet säger att en karp som hittar föda och inte är skrämt kommer tillbaka igen, antingen ensam som denna eller med flera karpar i sitt släptåg.

Den kom tillbaka till ön och började äta väldigt försiktigt, vilket ofta sker på trånga platser var fisken är lite instängd och inte har fullt koll på läget. Den stod nästan lodrätt i vattnet och sög sakta ner mina beten en för en och jag insåg att detta inte skulle bli lika lätt som jag hade räknad med.

Jag lade ut två större Doggybitar som drev in och fisken tog dem inte, bara dem små bitarna. Jag fick in en brödbit och den var uppe och puffade på den, men småfisken tog snabbt över denna bit och den försvann på några få sekunder.

Jag chansade med en lätt kramad brödbit som jag gav ett par droppar av Dynamites tiger nut dipp och fick in biten i jacket utan att skrämma fisken, min lina låg över lite av tuvornas grässtrån och fisken var kvar.

Det ända jag kunde se av fisken var den blåskimrande nosen när den sög ner dem små Doggybitarna och det var bara en tidsfråga innan den skulle ta brödbiten. Man vet att man levar i dessa stunder, hjärtat bultar, spänningen, tankarna kring min planerade landning, allt är bara en stor sörja i hjärnkontoret.

Fisken tar min brödbit efter först ha puffat på den och i krokningen tvärvändar den inne i jacket och försöker att rusa ut på öppet vatten och sedan bakom ön. No way Mr. Carp! Mitt spö stoppar fisken och min Power Prolina ser till att växtlighet var karpen går genom är ett minne blott, det är som att skära i smör.

Fisken går fast en gång, men med stor press och spöet högt, sparkar den loss sig och jag får en glimt av den för första gången och jag är 100 % säker på att det är Jaffa som sitter i andra änden.

Det är inte Jaffa, utan samma fisk som jag landade senast jag var här, jag får först en lättare besvikelse som snabbt går över i lycka igen. Jag väger inte fisken och jag tror inte att den väger mera eller mindre än senast, jag hade gärna haft en bättre bild, men jag vill inte utsätta min kamera för det nu ihållandet regnet och egentligen så räcker det med denna bild.

Denna fisk verkar gå för sig själv och det får blir flera tillfällen i Linnéasjön, jag har jo Halftail och Jaffa kvar att fånga. Det kanske blir på flytande beten eller så kanske det blir på boilies eller Tiger nuts? Det kanske inte sker i år, vad vet jag, jag vet dock att jag älskar denna adrenalinrush som detta spännande fiske ger.

Nu ska det fiskas lite kräftor med barnen och i goda vänners lag och det har sin charm det med, vädret ska bli hyfsat och det mesta är redan packat för denna utflykt. Jag kommer tillbaka till karpfisket igen på måndag, sommaren är inte över och med två veckor kvar av semestern lär det nog bli lite fiskar till som får syna min håv från insidan.