Det är i dag min 17 års bröllupsdag, familjen landade och allt var bra med dem enligt SMS:et som kom och det kändes bra. Jag var redan nere vid Linnéasjön vid 03.45 och såg att Staffan som hade en övernattning på hemmet, sov så gott och jag ville inte störa honom än. Vädret var inte det bästa efter nattens regn och byiga vindar svepte över sjön. Jag insåg att ända stället jag kunde ha lite lä för vinden, var den lilla viken inne vid utloppet och jag smög in och lade ut lite floaters, för senare att återkomma.
Jag fick ut mina grejor på platsen i mörkret och sedan stack jag bort til Staffan för att höra om nattens resultat. Tyvärr var det magert, med en fisk landad och en större fisk tappat tidigare på kvällen, vi pratade lite och jag smög in i viken för att se om det skulle ha kommit upp någon fisk. Det fanns inte ett liv och jag tog en kopp kaffe i det ruggiga vädret, inte ofta att man behöver en Trakker Jacka för att stalka lite, men så var det idag och jag saknade även min fleecemössa!
Mitt bete var detta, en stor Doggy och en bit öronpropp. Jag har altid detta under dåliga ljusförhållanden och det syns bra under gryningen eller i skymningen. Det håller även dina Doggy flytande längre, nu var man har ändrad på konsistensen och dem flyter bara halva tiden med en krok, jag tror även att dessa öronproppar skapar lite nyfikenhet och det kan vara farligt att pilla för mycket.
Tiden gick och ljuset kom fram, jag satt och spanade efter Gräskarp, men det var inte rätt forum med detta väder, som rådde. Jag lade ut lite mindre Doggy igen längs kanten och ute på spetsen gick en karp upp och jag tyckte det var Jaffa med sin lite skrovliga rygg. Hon kom närmre och sedan försvann hon! Jag hade inte rört mig och hon kunde omöjligt ha blivit skrät eller sett mig, en ny kopp kaffe och ut med lite beten, hon måste bara vara här eller?
Hon var här och en del av mina små Doggy hade drivit in under buskarna vid den lilla ön och här hörde jag en del sörpel och nu såg jag vem det var som sörplade, det var Jaffa, ett av mina 4 mål från sjön och hon skulle bara på mattan! Hon gick länge under buskarna och jag fick till slut henne ut på öppet vatten och om sider in till kanten framför mina fötter. Hon for fram och tillbaka och tog lite hit och lite dit, så jag lade ut mina doggy koncentrerad på ett ställe mellan några gamla vasstrån, så de inte skulle sprida ut sig. Det funkade och hon kom och hade kalas, allt jag behövde göra, var att hålla spöet stilla, så bara mitt krokbete låg på ytan och linan var i luften. Första försökte missade hon betet med tre cm och i nästa försök krokade jag och hon var fast, för vilken gång, vet jag inte, men det är ganska många gånger, jag har landad henne. Fighten var lite tråkig, ett litet försök till en rusning och sen var det som att hålla en ilsken hund i en lina och allt detta skete under tiden, jag skyfflade henne i håven under press.
Nice to see you again var mina ord, när jag öppnade håvens armar, en snabb kalibrering av electro samsonvågen och sedan vägningen, som visade 9 kilo exakt på grammet och sedan ringde jag till Staffan, som bidrog med fotograferingen. Hon hade ett par gamla skador, som vi behandlade med Kryston Klin - ik och sedan fick hon simma tillbaka till sitt kära Linnéa för att glädja någon annan i framtiden. Jag ska passa på att tacka Staffan för hjälpen, han drog hem vid 9 tiden och jag fortsatte en stund till och hade lite fiskar som under kvällen ska passa sig, vi får se hur det går med dem. Nu återstår bara Halftail och den stora fjällkarp hon har i sitt släptåg, samt en fet spegel som jag har jagat länge nu - man har att göra framöver!
Jag fick ut mina grejor på platsen i mörkret och sedan stack jag bort til Staffan för att höra om nattens resultat. Tyvärr var det magert, med en fisk landad och en större fisk tappat tidigare på kvällen, vi pratade lite och jag smög in i viken för att se om det skulle ha kommit upp någon fisk. Det fanns inte ett liv och jag tog en kopp kaffe i det ruggiga vädret, inte ofta att man behöver en Trakker Jacka för att stalka lite, men så var det idag och jag saknade även min fleecemössa!
Mitt bete var detta, en stor Doggy och en bit öronpropp. Jag har altid detta under dåliga ljusförhållanden och det syns bra under gryningen eller i skymningen. Det håller även dina Doggy flytande längre, nu var man har ändrad på konsistensen och dem flyter bara halva tiden med en krok, jag tror även att dessa öronproppar skapar lite nyfikenhet och det kan vara farligt att pilla för mycket.
Tiden gick och ljuset kom fram, jag satt och spanade efter Gräskarp, men det var inte rätt forum med detta väder, som rådde. Jag lade ut lite mindre Doggy igen längs kanten och ute på spetsen gick en karp upp och jag tyckte det var Jaffa med sin lite skrovliga rygg. Hon kom närmre och sedan försvann hon! Jag hade inte rört mig och hon kunde omöjligt ha blivit skrät eller sett mig, en ny kopp kaffe och ut med lite beten, hon måste bara vara här eller?
Hon var här och en del av mina små Doggy hade drivit in under buskarna vid den lilla ön och här hörde jag en del sörpel och nu såg jag vem det var som sörplade, det var Jaffa, ett av mina 4 mål från sjön och hon skulle bara på mattan! Hon gick länge under buskarna och jag fick till slut henne ut på öppet vatten och om sider in till kanten framför mina fötter. Hon for fram och tillbaka och tog lite hit och lite dit, så jag lade ut mina doggy koncentrerad på ett ställe mellan några gamla vasstrån, så de inte skulle sprida ut sig. Det funkade och hon kom och hade kalas, allt jag behövde göra, var att hålla spöet stilla, så bara mitt krokbete låg på ytan och linan var i luften. Första försökte missade hon betet med tre cm och i nästa försök krokade jag och hon var fast, för vilken gång, vet jag inte, men det är ganska många gånger, jag har landad henne. Fighten var lite tråkig, ett litet försök till en rusning och sen var det som att hålla en ilsken hund i en lina och allt detta skete under tiden, jag skyfflade henne i håven under press.
Nice to see you again var mina ord, när jag öppnade håvens armar, en snabb kalibrering av electro samsonvågen och sedan vägningen, som visade 9 kilo exakt på grammet och sedan ringde jag till Staffan, som bidrog med fotograferingen. Hon hade ett par gamla skador, som vi behandlade med Kryston Klin - ik och sedan fick hon simma tillbaka till sitt kära Linnéa för att glädja någon annan i framtiden. Jag ska passa på att tacka Staffan för hjälpen, han drog hem vid 9 tiden och jag fortsatte en stund till och hade lite fiskar som under kvällen ska passa sig, vi får se hur det går med dem. Nu återstår bara Halftail och den stora fjällkarp hon har i sitt släptåg, samt en fet spegel som jag har jagat länge nu - man har att göra framöver!
.jpg)
.JPG)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.