Skabrodammen, en dag var det lyckades till slut.

Våren är en bra tid för karpfiske, oftast är det så, men det finns flera aspekter som kan ställa till det och det är inte bara väder och vind, samt temperaturer. Fisken är också lynnig av sig ibland, fast de borde vara lite mera naiva efter en lång vinter och period av lugn och ro.

Min erfarenhet genom åren säger mig något helt annat, ena dagen är de på hugget, naiva och relativt lättfångade och nästa dag är det nästintill omöjligt att ens få ett take eller så är dem hypernervösa för minsta rörelse eller annat. Låt inte detta stöta bort dig från fisket, det är bara kryddan på moset och denna speciella krydda gör det så oändligt mycket roligare att lyckas.

Denna vår har jag upplevt att karp lämnar platsen, när mina små Doggy driver mot dem! Fågellivet har inte varit av denna värld, denna vår och generellt sett, har fisken var på alerten i alla vatten jag har provat. Fisk blir det, men det har inte varit lätt och jag har nog fått några extra gråa hår den senaste månaden, men vem bryr sig?

Det fanns några fiskar i inloppet till dammen.

Jag var en sväng ut till Skabrodammen och gick en runda och letade efter fisk, inte en tillstymmelse till rörelser någonstans! Ska jag dra till Linnéa? Nja, den hade redan gett ett gäng fiskar. - Jag stannar kvar!

Fram med doggybagen och jag lät en stor del av dessa godsaker driva över dammen och väntade mig nog att en och annan skulle visa sig, men inte.

Ok, nästa steg i planen var att smyga över i skogen och prova där och vandringen över fallet blev en ganska slibbig affär med strömmande vatten och alla snorhala alger, men believe me, jag överlevde och kom ta mig fan över torr!

När dagens fiske började var det lite av en fel vind och en ganska kraftig sådan, efter bara några timmar dog vinden helt och mina Doggy låg nu under buskagen på andra sidan av dammen, tackar så mycket för det! En del fisk hade också börjat röra sig där under mina beten och jag tackar än en gång!

Inloppet i Skabrodammen.

En liten del Doggy hade drivit upp mot ån, som rinner in i dammen och det gick några fiskar där bland annat en större Koi, som jag mer än gärna landar. Så fisket började med att locka fram dessa fiskar till lite närhållsfiske med frilina och det skulle ta sin lilla tid, men det gick.

Vart Koikarpen tog vägen vet nog bara den själv, jag såg inte röken av den och ett par mindre fiskar tog några beten här och där och dem var väldigt försiktiga.

Vad som skrämde dem vet jag inte, men de drog sig upp mot ån och jag var tvungen att ta fram spöt med en Surfacecontroller och nu gick det lite bättre. Försiktighet är bara förnamnet denna dag, vissa takes var som mörtar, men en sak lärde jag mig och det var att karparna skyggade inte för den rosafärgade braiden och det var jo en stor fördel.

Jag registrerade inte nappet på ytan, utan jag såg att min controller sakta rörde sig och jag krokade och kände fisken. En mindre Fjällkarp hade sugit ner min lilla Dog Buscuit och tagit den hårt, så pass hårt att den troligen inte kunde spotta ut den. Betet satt en bra bit in i munnen och den fick tyvärr en större repa i munnen, men lite vård fick den innan avgång och allt var okat.

Lagom avstånd för Drennans Surfacecontroller på 10 gram.

Inloppet var stendött efter denna fisk och jag fick koncentrera mig på fiskarna under buskarna och ett provkast visade mig att 10 grams controllern räckte för att nå dem.

Det blev lite test av tafslängder, olika beten och betesstorlekar och då spöt är nytt, så var det lite också ovant och jag missade en fisk och ytterligare en timme gick innan dem var framme igen.

Grejerna för controllerfisket.

12 fots Barbelspö med 2 LB från TF Gear, en Shimano 4000 GTM, 0,10 mm Tjejbraid, 2 meters tafs i 0,28 mm och Kordas Wide Gape size 10, var vad som behövdes för att lyckas denna dag, jo en sak till, men den kommer jag till.

Fisk under buskarna.

Jag lade kasten så nära buskarna jag kunde vid hjälp av av en liten bit tejp på spolen, fisken tog väldigt försiktigt eller snabbt och nervöst, så höll dem på länge och jag var tvungen att hitta en lösning på detta.

Ibland får man tvinga dem att öppna munnen.

Min vision av detta fenomen jag stod inför är följande: Små beten (små originala Doggy) och jag provade med korkbit i samma storlek, det gick inte, sen lite fishy flavour, det gick inte och jag klippte ner den minsta fake doggy i mina ägor och det gick inte det heller, fast fiskarna var på dem!

Inga riktiga takes, ingen fisk som kunde krokas och framför allt ingen fisk som tog riktigt och min slutsats blev att med ett större bete, så måste dem öppna flabben lite mera. - Kanske vi får se och jag ändrade inte krokens storlek.

På grammet 9 kilo.

Ut med detta koncept och nu var det lugnt runt mitt krokbete och jag satt nog i 10 minuter och tänkte att även detta var fel och tankarna gick till om jag skulle åka till Linnéasjön och prova där?

Jag bestämde mig för att röka en cigg och sen dra härifrån, men jag hann inte röka färdigt, innan ytan exploderade därborta och jag drillade fisk med filtret i flabben.

Resan över viken gick bra, jag spottade fimpen och kunde efter lite ståhej inne vid land håva en fin Spegelkarp, som jag inte riktig kände igen. Var det den gamla Läderkarpen? Nej det var det inte och ej heller Jaffa, så lite koll hemma inser jag att det går flera fina fiskar i dammen än jag trodde, och det är alltid roligt med en surprise och framför allt efter en del svårigheter. Öppnar dem inte käften, så prova med större beten! Skitfiske på er!