A Winter tale..... del 1.

Historien utspelar sig under november 2008, senhöstfisket var i gång och vattentemperaturen var så långt nere, att det under dagarna bildades is i kanterna av den lilla gölen, som skulle vara mitt hem för för helgen.
24 timmars fiske var inplanerad och kanske lite till, om det gick för isen och annat som kunde komma i vägen. Vädret var förutom kallt, lite svårbestämd, men det slulle vara uppbehåll och en del frontar skulle hålla sig lite norrut under helgen.Platsen jag valde ligger lite skyddad och solen hade legat på under hela dagen, lite fisk var i rörelse längst inne i vassarna och en del rörelser, fanns även runt dem snart nerruttnade näckrosorna. Något mäskning innan blev det inte på grund av jobb och annat, så jag beslöt mig för att prova med lite Method feeders till en början och en väldigt lätt spridning av boilies. Methodmixen fick sin beskedliga del av chillihampa och mina beten var Oil of Sweetcorn som var hårt dippade och Pineappel pops som snowmans. Framåt kvällen kom fronterna närmre, men dem kom aldrig in över verkan mig eller gölen, och jag har heller lite molnigt väder med någon plusgrad, än en klar natt med flera minusgrader och jag vet att karparna tycker det samma!

Vädret spelade på alla tangenter denna kväll och himlen var rena rama skådespelet att beskåda, karparna hade lite glädjefnatt på ytan, fast det var lite kyligt. Jag var mer än nöjd, sent i november, ciggen och kaffet i handen och sen sitta och njuta av himlen och veta att man sitter på fisk - det blir da fan inte bättre än så!

I takt med att natten närmade sig, sjönk temperaturen och jag sjönk ner i sovsäcken, jag låg länge och noterade att aktiviteten avtog sakta, men säkert. Jag slog bort alla negativa tankar med orden: Är dem inte på ytan, så är dem nere var dem hör hemma och där finns mina 85 grams Korda feeders, som var fastgjutna med en methodmix som bestod av både fishy och fruity ingrediens och det var bara frågan om när det skulle hända.

Jag gled in i ett stadie av sömn och jag vet inte vad. Det, som höll mig något så när i levande tillstånd, var tanken att vara snabbt på spöna och lite senare började jag få enstaka bleeps på högre spö.

Dem hade lämnat vassen och hittat min feeder, jag gick upp och satte fram stolen och tog en värmande kopp kaffe. Spötoppen skakade och larmet pep i samma takt, allt jag kunde göra var att vänta, tills en av dessa fiskar skulle ta mitt krokbete.

Det skete efter ett tag och denna lilla fjällis fick syna håven, efter bilden fick den sin frihet lite längre bort längs kanten och en snabb justering av tafslängden, var ett måste. Lite nytt cement runt feedern och sen åkte allt ut igen och det blev tyst som graven ett bra tag och jag somnade gott i den varma säcken.

Det blev ett par mindre karpar under natten och jag märkte att dem drog sig ut mot djupare vatten under morgonen. Jag följde efter, men jag märkte att spöna jag använde, orkade inte riktigt med avståndet och dem tunga feeders, så jag rev ner dessa tackel och fiskade med lite större bags och nu gick det bra igen. Ett par färdiga sticks av modell större lades ut via en katapult och snart var karpar i farten igen.

Allt detta skete under dagsljus och jag förstod inte varför dem gick längre ut, det var lite tvärom mot vad dem brukar göra. Men, men jag fick fisk och det var huvudsaken.

Senare under dagen blev det kallare och när mörkret hade lagt sig och allt var klart, var det dags för lite kvällsmat. Direkt slog Satans lag till och mitt i matlagningen, var det dags att drilla igen, karpen gick fast i något och jag for fram och tillbaka mellan grytan och fisken, ingenting löste sig särskild bra, karpen släppte och maten brändes vid och efter denna skandal, var det dödstyst länge, väldigt länge!

Natten blev svinkall och min matta var som en bättre Skateboard, lite synd att det inte fanns snö, jag kunde ha roat mig bra i backen mellan swimmet och parkeringen! Det blev en fisk till med bag och sen var jag tvungen att ta mig hem en liten stund, men det var bara för att ordna en sak och byta spöna till lite kraftiga saker, som orkade med cementklumparna, samt byta larmen, som hade lite väl dåliga batterier.

- Jag menar hur roligt är det att ligga och höra på två Fox MMX, som talar om för dig att det är dags att byta batterier och sen inte ha några? En timme senare var jag tillbaka, sheltret stod kvar och ingen hade varit framme och snattat något och hur fortsättningen blev kommer i morgon.