Jaffa once again, men i dåligt skick!

Efter en sömnlös natt, tog jag cykeln ner till Linnéahavet, redan vid 03.30 idag på morgonen, för att kolla lite platser efter gräskarp och även mäska dessa med partikelbeten.

Det var guldläge, inte en kotte fiskade och det skulle ta några timmar, innan allt skrammel startade, jag började i Old Pitch, inte ett liv och kollade sen vid Pilen, Hemmet och vidare ner mot Grönvägen, inte ett liv här heller och jag satte mig en stund vid Grönvägen. 

Lite doggy åkte ut och jag tog en cigg i min väntan, någon karp kom inte upp, men något rev och slet i lite vass, en bit bort och jag undrade vad det kunde vara. Jag har aldrig sett detta förut och det rörde sig om någon form av större fisk!

Större fisk! Fy f-n, när jag smög mig lite närmre, såg jag att det var en stor gräskarp, som stod i ytan och försökte att riva av bladen på ett vasstrå. Tillbaka till spöet och bort med gummidoggyn och snart satt det en fin bit bröd på kroken. 

En brödbit lades ut en bit från fisken och denna tillsammans med min bit drev sakta mot fisken i den tilltagande vinden. Gräskarpen tar självklart den fria biten, men den gör det otroligt försiktigt och sen gör den två cirklar under min brödbit och simmar sen bort längs kanten.

Jag går snabbt längs gångstigen, fast på tåspetsarna i gräset och får se den igen och provar, men den försvinner från mig, senare under morgonen kommer den rakt genom kanalen mellan Mudhole och Udden och går in i kanten där solen ligger på och börjar käka igen och jag efter. 

Jag kommer inte åt fisken och tar en chansning genom att ta mig ut på en plats, var ingen har fiskat detta året, det är igenväxt och jag får flera gånger stanna och klippa lite med Sekatören, men efter en stund, är jag framme, svettig som en gris och ena bootsen fick sig ett dopp.

Jag sätter mig en bit in och kollar läget, ser inget och inga fåglar och lite brödbitar läggs ut och en välförtjänt cigg med kaffe avnjuts. Mörtarna tar snabbt kål på brödet och jag lägger ut lite floaters mot den lilla ön och på varje sida om denna.

Man ser klart och tydligt här, vart gräskarparna bygger upp sina spolformade kroppar, omgivningen ändras varje år och vassen minskar radikalt och dessa fiskar växer så det knakar.

Man kan se lite oro på vattenytan till höger i bilden, det kom fram en karp, som var väldigt försiktig av sig och jag satt nog och väntade i nästan två timmar, innan den kom fram, den är uppe mellan yttersta grästuvan och näckabladen.

Den tog försiktigt, men den åt och det skulle nog vara min ända chans för fisk, denna soliga morgon i detta tighta swim.

Mitt i bilden ligger det ett vasstrå, som skulle komma till min hjälp lite senare, jag hade känslan att denna fisk antingen hade märkt min närvaro eller så var det en fisk, som hade varit med i leken förut.

Så här, precis så här, döljer du din lina och har betet mitt i en liten öppning bland bladen. Karpen kan inte se din lina och när den tar ditt bete, så finns det inget motstånd, utan betet sugs ner och in och linan glider ohindrad på vasstrået. - Du kan knappast få en bättre betespresentation för en skygg fisk.

Karpen höll sig hela tiden under det tjockaste av näckrosor och stack bara upp trynet här och där, var det fanns en liten ansamling beten och jag försökte att flytta på fisken, genom att koncentrera mina floaters vid mitt nerhängande bete.

En liten PVA - bag fixades till och med det andra spöet, lades bagen försiktigt ner på ytan 10 cm från mitt krokbete och nu skulle den nog komma fram.

Jodå, den började röra på fläsket, men den gick in mot ön och hittade andra beten, som låg under bladen och mitt i bilden ses lite doggy och här puffar den på bladen för att få loss godsakerna.

Jag hade ingen chans att bedöma fiskens storlek, dels rörde den sig sakta och den visade knappt munnen, när den tog beten från ytan, men den kom tillbaka till platsen, var PVA - bagen sedan länge, hade löst sig och ... ja, ni vet nog vad som hände ... Den tog ett par beten och sen mitt krokbete och allt exploderade framför mig, så till den milda grad, att jag kollade om ön, var kvar efter att fisken var i håven ;-)

Den var Jaffa för tredje gången i år och hon var nere i vikt, ca 9,4 kilo och likblek i färgen. Till min förvåning hade hon en liten Kurv Shank krok i mungipan, som hade stängd igen halva munnen och ca två meter nylonlina släpande efter sig.

Någon hade inte riktigt fått till det och allt gick raka vägen åt helvete, för denna stalkare. Hur kan man ha 0,40 mm lina och en krok i storlek 10? Jag vet, man tog vad man hade och det funkar inte så värst bra mina herrar.

Först fattade jag inte vad det var för fisk, men insåg efter en stund vem jag hade uppe och denna bild från ett annat fångsttillfälle visar klart och tydligt att det rör sig om Jaffa, men hur kan färgen bara försvinna?

Frågorna hopade sig i mitt huvud under hemfärden, var det någon brist hos fisken eller en sjukdom eller är detta naturligt? Jag har fångat bleka fiskar förut, men inte med så stor skillnad.

Kanske hade stalkaren  tre spö ute med hemmarullade boilies, som innehöll blekmedel? Ah, jag skojar bara, men visst är det konstigt? Kordas Adrenaline tror jag denna lina är och i 0,40 mm och kroken är en klen Kurv Shank i storlek 10. Hur skulle detta passa ihop och hålla för sjöns fiskar?

Många frågor, men den största frågan är, varför kunde inte denna fångst ha inträffat, när Alingsås stora stolthet Glenn Larsson, var hos mig på besök? Den frågan kan jag svaret på, det är Satans lag eller som Glenn, så fint uttryckte det: - Det är lagen om allt jävelskap!

Det må vara jävelskap, men i morgon bitti, vet jag vart jag befinner mig klockan 03.30, brödet finns där, likaså är det Tiger nuts utlagda på två ställen, två ställen var denna gräskarp, stannade till för att käka vass, så kanske någon kunde invitera hem Satan, så jag slipper honom och hans lag i morgon bitti?