Koikarpen under busken.

Äntligen fredag och ledigt, det känns förbannat gott att vara klar med alla elementen och sen vara ledig i tre dagar. Jag börjar bli lite tröt på att se färg torka, men nu är det över för denna gång och jag kan ägna mig åt något lite mer roligt, som exempelvis fisket.

Jag hann inte blogga igår, rörkrökaren hade lite kvar och jag hade målningen av kopparrören kvar på ett par element, men bra blev det och effekten på dem nya elementen kändes direkt och jag kommer att spara pengar till fiskekassan eller annat roligt.

Jag blev ganska paff, när rörmokaren sade till mig nere från källaren: - Jag flyttar dina nålar! - Ja - ja svarade jag bara och fattade ingenting.

Vadå för nålar tänkte jag och gick ner i källaren. Här låg nu denna inramning full av storfisk nålar från olika ställen, jag har kastat två av dessa, men uppenbarligen stod en undangömd bakom ett skåp, som rörmokaren hade flyttat.

Jag ska spara dem som lite nostalgi, tiden var tidningen Expressen har fisketävlingar, Fiskejournalens storfiskregistreringar och månadens fisk och vi ska inte glömma ABU´s nålar sitter här, mina tre nålar från Guldrulletävlingen sitter här! Det kan jag inte slänga och tur det inte åkte med på soptippen! Nog om det!

Under denna buske hade en gång i tiden, jag tror det var 2008, en fin koikarp sitt hem, man kunde se den från cykelbanan, men stannade man till, så sjönk den bara ner i det höga gräset, som fanns på bottnen och den försvann.

En gång tyckte jag mig se två stycken, men var osäker, vad jag däremot var helt på det säkra med, var att denna koi skulle fångas och jag skred till verket.

Först med doggy, men det gick inte att få upp den, sen testade jag med flötmete och diverse beten och hade ett napp på flake, troligen var det från en Sutare som släppte och jag insåg att det stora problemet, var gräset på bottnen, det var hemskt.

Första steget var att få fisken till att äta och samtidigt riva upp bottnen, så ett bete kunde placeras utan att allt låg maskerad av gräs och det tog sin lilla tid, vill jag minnas.

Jag började med mäskbollar som exploderade när dem träffade bottnen, god doft och majs samt lite Tiger nuts och det började hända saker efter några dagar.

En del Sutare hade hittat godisbordet och dem hjälpte till lika mycket som dem gav mig lite farhågor, man vill inte gärna ha en Sutare när man jagar en specifik fisk.

Det fick bära eller brista och jag matade på rejält med blandningar, som dessa och en massa hampa och det blev med tiden renare på bottnen.

En dag kom det en gubbe förbi och undrarde om jag var efter den röda fisken och jag svarade att så var det. - Det är lönlöst, det är många av pojkarna i samhället som har försökt med sina metspö, men dem fick bara en massa Sutarjävlar och sen gick han vidare med jycken!

Ja, det är dem det tänkte jag lite kaxigt, men samtidigt insåg jag att det kunde nog bli svårt att lura koikarpen utan att få Sutarna på kroken och det krävdes nog ett större bete eller lite flax för att lyckas med det.

Med tiden blev det ett hål på ca 2 kvadratmeter i diameter och jag märkte att Sutarna inte riktigt gillade detta öppna område, de höll sig i gräset eller i kanten av detta och det kunde jag använda mig av.

Jag började introducera boilies och mitt val var söta Tutti - Frutti från SBS och de var väldigt starka i doften, Jag kunde se en del av dessa boilies mot bottnen och en del låg kvar ganska länge innan dem försvann.

Jag började lägga mina beten i en hink med sjövattnet och mäskade ut dessa beten efter en blötläggning på 24 timmar och nu gick det lite bättre och de försvann lite snabbare.

Men om doften var för stark eller om det var Sutarna som jo gillar lite mjukare beten, som gjorde susen, det vet jag inte till dags datum.

Väl framme på premiärdagen försökte jag med ett litet bly att träffa hålet från andra sidan av dammen, men insåg att det skrämde mer än det fiskade och jag skickade det lilla blyet och tacklet rakt in i busken och gick över och fixade till det hela och lade ner riggen och tacklet för hand.

Några boilies lades runt krokbetet, som var två 16 mm Tutti boilies och sen tillbaka och ställa in det hela med tuff broms och spöet pekandes rakt mot buskaget.

Efter ett tag fick jag lite bleeps och jag var övertygad om att det var Sutare som var i farten, sen blev det tyst på ett tag och sen mitt i en kopp kaffe kom det en explosion i ytan och sen skrek Foxlarmet och jag tog spöet med kaffet droppande från byxorna, någon som känner igen detta?

Fisken kommer till ytan och jag ser rött! Det röda sticker sedan ut i dammen och jag bönar och ber till högre makter, att den inte ska släppa, men det var aldrig någon fara med detta krokfäste och resten är historia.

Den var min, alla 4600 gram var mina och ingen speleman, var gladare än jag den dagen. Jag var dock lite besviken över att det hade gått så fort, jag hade jo bara fiskat några timmar.

Jag packade ihop och åkte till ett annat vatten och försökte, dock utan framgång den dagen, men ögonblicket, var denna fisk kommer upp i ytan och sen kiter ut i dammen, det sitter fast i minnet, det var fräckt att se och känslan att ha lyckat i första försöket.

Jag undra vad den tänker i just denna stund var bilden togs, jag ser en rädsla, en besvikelse, men samtidigt bönande ögon, som säger snälla släpp ut mig igen.

Självklart gjorde jag det och den går nog kvar där under buskaget än, om än lite mera försiktig av sig. Kanske något man skulle kolla upp, den vore fräck på bild med sina vackra färger, en kall svart novembernatt.

Nu ska jag packa bilen och bege mig ut i naturen och se om dem har tuggat klart på mina boilies och blivit lite mera trinda i formerna, jag hoppas det och jag hoppas att kylan håller sig uppåt landet och inte kryper ner hit. Ha en trevlig helg!